Artiklar

Här har jag samla ett antal artiklar jag skrivit i branschpressen. (Observera old-school lösningen med länkar i dokumentet snarare än till nya sidor!)

Lägg ned journalisthögskolan|   Satsa på röst och radio|   Därför skulle jag vara sömnlös
om jag var hög mediechef
|   Så blir allt bra…och #allaglada|   Så räddas lokaljournalistiken|
Papperstidningens död och Palmes mördare|   Undersökning: Varannan tror inte på undersökningar|
Undersökning: Tror du på undersökningar?|   Beskatta företag som inte ger anställda mobil

Den mäktigaste middagen
– som deltagare  valde att dela

Varsågod och sitt.” Stolarna dras ut för Googles Sergey Brin och Larry Page. De sitter brevid Amazons Jeff Bezo som hamnat mittemot Apples Tim Cook och Microsofts Bill Gates och på kortsidan Facebooks Mark Zuckerberg i sin vanliga luvjacka.
Det är middag för the Big Five.
De är obegripligt rika, deras samlade börsvärde överstiger en biljon kronor. Tusen. Miljoner. Miljoner. Alla utom Cook är majoritetsägare i sina bolag.
För varje dag blir det svårare att hitta en enda person, på hela jorden som inte använder någon av deras tjänster och produkter.
• Facebook: 1,3 miljarder användare.
• Google: sex miljarder sökningar om dagen.
• Apple: 50 miljarder nedladdningar på Appstore.
Vid denna middag, som kanske, kanske inte ägt rum, satt en aldrig tidigare skådad koncentration av direkt makt över jordens befolkning. Om ”data is the oil of the digital age” har de monopol på raffinering.
Råvaran, datat, bjuder du på. Google vet vad du funderar på, Amazon vad du brukar köpa, Apple, vem du brukar ringa och Facebook vilka dina vänner är och Microsoft vem du mailar. Du ger dem råvaran. De produktifierar dig.
Nu kryper de än närmare. ”Wearable computers” saknar bra översättning, men är processorer och mjukvara närmast kroppen.
Du är inte länge bara produkten, nu är du även gränssnittet.
Med Google Glass, Iwatch och liknande har the Big Five bokstavligt talat krypit under skinnet på målgruppen. Din verklighet blir deras data. De använder den för att förutse vad du ska göra härnäst, och för att räkna ut hur de ska kunna sälja den informationen till..vem helst.
Vi är okej med det, för att deras tjänster är bekväma och ofta gratis, fast vi någonstans förstår att de har ett pris.
Vad avhandlas där på the Big Five Dinner? Det får vi aldrig veta. Det är inget de delar. De vet ju vad det är värt. Tusen. Miljoner. Miljoner.

Publicerad i tidningen Resume 2014.


Lägg ned journalisthögskolan–
satsa på KTH istället

Vill du reta en mediechef? Säg: Teknikutvecklingen syns överallt utom i medierna. Det är roligt, för det är sant, skriver entreprenören och den tidigare Metro-chefen Sakari Pitkänen.

Jämför med nästan vilken stor bransch som helst så kommer du att hitta större tekniska utvecklingssteg än i mediebranschen. Och då menar jag hela mediebranschen. Journalistik såväl som marknadsföring. Automatiserad annonshandel och realtidsbud slog till exempel igenom först förra året. Google lanserade Adwords, som är just det, i oktober 2001. För 13 år sedan!

Visst förekommer teknikutveckling i mediebranschen. Men det är betoningen på det senare ledet i ordet som är problemet. Vi utvecklar det som redan finns, digitaliserar analoga beteenden som vi känner igen och gamla affärsmodeller som vi är bekanta med.

Men för att överleva på sikt krävs helt nya produkter.

Därför bör all journalistutbildning flytta in i de tekniska högskolorna. Jag tar journalistiken som exempel, men det gäller hela kommunikationsbranschen. Datajätten Tieto undersökte i april vad nordiska chefer anser om IT-utvecklingen. 72 procent av marknadscheferna svarade att gapet mellan vad IT-avdelningen kan leverera och vad marknaden kräver, ökar.

Det är ett tecken på att marknadschefer, journalister och kreatörer måste ta över tekniken. Men då krävs det nya färdigheter som man lär sig på KTH snarare än på journalistutbildningarna.

Journalistelever utbildas i dag i värsta fall med inriktning på språk och text och i bästa fall på ”multimedia”.  I alla fall förbereds de för den värld som inte längre fungerar.

Istället borde vi korsbefrukta de tekniska högskolorna med Berghs, journalisthögskolan och Beckmans, med flera.

Där kan unga samhällsintresserade som vill uttrycka sig lära sig kod och teknik. Det är då som morgondagens medier kan skapas.

Det måste handla om att skapa helt nya tjänster. Att ”bara” digitalisera de gamla växlar i bästa fall analoga kronor till digitala tioöringar. Det säger sig självt att det kan inte hela branschen leva på.

Det finns många framgångsrika svenska tjänster som borde ha startats av medieföretag. Tre exempel:

  • Restaurangkartan. Ted Valentins geniala karttjänster där användare står för informationen och Ted Valentin för verktyget.
  • Pricerunner. Startade prisjämförelser 1999. Startat av unga entreprenörer. I dag uppköpt i flera led.
  • Storytel. Började med streamade e-böcker tidigt.

Och då har vi ändå inte nämnt Seamless, Skype, Tobii, Spotify, Soundcloud och flera andra successtories som hade krävt en högre grad av teknikmognad.

Den gemensamma nämnaren är teknik och att skapa något genuint nytt.

Det är det enda sättet för branschen att överleva på sikt.

Vägen framåt måste vara att ge mediebranschen en teknikchock.
PS. Hold your tweet. Jag vet att Hyper Island, KTH:s grafisk teknik, journalistutbildningen på Luleå tekniska universitet, med flera, finns. Men det behövs så mycket mer. D.S.

Publicerad i Dagens Media 2014.

Satsa på röst och radio

Eftersom Dagens Media ska vara till nytta, börjar jag med tre konkreta tips för den som sysslar med så kallat content.

  1. Starta en trafik- och väderservice baserad på appen Waze. Ring upp upp­kopplade wazare som blir direktrapportörer från alla köer i upptagningsområdet.

Appen Waze är världens största trafikcommunity. Inloggade Wazare rapporterar sin position via mobilappen passivt eller aktivt. Därmed visar Waze i realtid hur fort eller långsamt det går på, i stort sett alla, världens vägar. Den som vill ha en oslagbar och gratis trafikrapportering kollar Waze, ser var köerna är, kontaktar wazare på just den platsen och lägger ut.

  1. Låt fansen på läktaren direktrapportera matcherna från sina mobiler.

Lite mer kontroversiellt och riskfyllt, men kan ju bli hur kul som helst. Tänk Sportradion möter Ring P1. När en rapportör blir tråkig eller dryg kopplas nästa in. Alla fans är misslyckade sportkommentatorer.

  1. Kidnappa SR-programmet Spanarnas koncept och gör ”Privatspanarna”. Lyssnarna laddar upp och spottar trender med tre exempel och jobbig jazz emellan.

Alla tre förslagen är exempel på en fortsättning för den starkaste trenden digitalt som du hört, men inte hör så mycket talas om. Vi talar radio. Talad radio.

Okej, podcast är hajpat.

Fenomenet podcast tycks ha en särskild plats i svenskarnas mediekonsumtion.  I världen peakar sökningar på podcast 2005–2006 för att sedan ligga på en jämn nivå. I Sverige sticker trendkurvan spikrakt uppåt 2011 och fortsätter sedan dess i samma riktning. Martin Jönsson på SR menar att starten på trenden är ”Sommar” i P1 2011. Det kan säkert ligga mycket i det. I år var 60 procent av lyssningen på ”Sommar” i poddar. Våren 2012 kom Kristoffer Triumfs podd ”Värvet” och ökade intresset ytterligare.

Jag vill dock hävda att radio fick sin touch of coolness redan 2005. Då började ”P3 Dokumentär” sända. ”P3 Dokumentär” är, som alla vet, långa, lugna och genomarbetade journalistiska beskrivningar av dramatiska nyhetshändelser, Stig Bergling, Palmemordet etc. Kanske bör även ett program som ”Stil” i P1, som började sändas 2007, läggas på samma trendlinje som pekar mot det lugna och eftertänk- samma.

När jag slutade på Metro 2009 kallades jag till en debriefing-intervju ((Ja, dom hade sådana) med Mia Brunell som då var vd på Kinnevik. Mia frågade om jag hade något råd till henne.

– Starta en pratradiokanal, svarade jag.

Det gjorde MTG 2011, helt säkert oavsett mitt råd. Tajmingen borde ha varit perfekt. Men tyvärr hade Radio1 dålig tonträff. Det var en ganska skränig Ring-In-Och-Klaga-radio som trängde sig på i direktsändning. När trenden i övrigt var långsam, on-demand och med personer som faktiskt har något att säga. Gärna kända människor.

Radio för unga har i modern tid varit liktydigt med musik. I Sverige startade Sveriges Radio skvalradio 1961 som ett svar på piratradiostationerna Radio Syd och Radio Nord som sände popmusik från fartyg som låg ute till havs. Det var för övrigt den eftertänksamme ordmannen Tage Danielsson som startade den så kallade ”Melodiradion”, som tre år senare blev P3.

Med den kommersiella radions intåg för drygt 20 år sedan kom formatstationerna som alla spelade musik, musik, musik.

Poddarna bröt den trenden.

Även om musiken säkert står för en stor del av lyssnandet visar prat-radio-boomen att svenskarna är redo för bättre och nyare radio.

Nu borde det vara dags för nästa steg bortom pod-castens två-personer-och-en-mik. Mer experiment. Mer interaktivitet. Här finns en position att ta för kommersiella varumärken, radio är dessutom billigt. Vem blir först med native advertising i radio? Apotek Hjärtat kanske ska göra en hälsokanal?

För det behövs nytt kommersiellt tänkande. Om radion har utvecklats starkt under 2010-talet så har reklamen inte hängt med. Har vi inte hört tillräckligt många framsjungna budskap nu? Den största skillnaden kommersiellt är naturligtvis att modern radio är på användarens villkor. Det är inte en ljudtapet som pushas i bakgrunden längre, det är pull i dess renaste form. Kanske skulle radioreklamen kunna omsätta mer än de 6–700 miljoner kronor de säljer för nu om de tog lyssnarna på samma allvar som Susanne Ljung i ”Stil” och Kristoffer Triumf i ”Värvet”.

Publicerad i Dagens Media 2014.

Därför skulle jag vara sömnlös
om jag var hög mediechef

Vi vet att PewDiePie är störst på Youtube, han lägger upp en video och 24 timmar senare har två miljoner människor sett honom spela nya South Parkspelet. Vi klickade på Daniel Norbergs parodi på Sanna Nielsen som låg på Youtube mindre än ett dygn efter att Mellovinnare tonat ut. Vi har sett bandet ”De Vet Du”s musik-komik. Och vet att My morning routine på 12-åriga MissLissibells kanal har 1,2 miljoner visningar Vi känner till Clara Henry och de andra på Splay. Alla mediemänniskor har koll på Youtubestjärnorna. Men har vi fattat något?
Om jag var hög mediechef skulle jag ligga sömnlös över de här namnen. Inte för att det tar min trafik, för det gör de. Inte för att de tar mina annonspengar, för det gör de också.
Nej, anledningen till min insomnia vore att de inte jobbar för mig. Talangerna växer upp och lär sig jobbet någon annanstans än i mitt mediebolag, oftast i ett flick- eller pojkrum.
Medierna har missat att locka till sig de personer som har svaret på frågan alla ställer sig: Hur ser morgondagens medielandskap ut?
Man har sett Felix Kjellberg som en skrikande kuriositet och inte förstått att han är ett proffs på både berättande och teknik med helt nya verktyg. Man ser inte att Daniel Norberg spelar in sina parodier snabbare och ibland bättre än både SNN News och Partaj.
Det märkvärdiga är ju att mediesiterna hade chansen. De var där först. Om de hade upplåtit en experimenthörna åt sina användare hade kanske någon av dagens Youtubestjärnor varit ett namn på VK.se, Kanal5, eller Aftonbladet.se.
Kanske är det försent. Kjellbergs PewDiePie och Jonsons MissLisibells framgångar kan vara ett tecken på att morgondagens mediekonsumenter inte behöver gårdagens medier.
Men jag var hög mediechef skulle jag satsa allt jag hade på att nästa Felix Kjellberg och Lisa Jonsson skulle lära sig jobbet på mitt företag, nu när jag ändå var vaken.

Publicerad i tidningen Resumé 2014.

Så blir allt bra…och #allaglada

I förra kolumnen gjordes lokalradion till Open Source för att rädda lokaljournalistiken. Nu löser vi problemen med arbetslöshet och jobbleda: #baramänniska
Lösningen finner vi i Israels skolväsende. Där har lärare rätt till ett betalt sabbatsår vart sjunde arbetsår.
Att det är just vart sjunde, beror nog på att den judiska schmita inträffar med den periodiciteten. Under det sjunde sabbatsåret får ingen jude, enligt Torah, bruka sin jord. Vilket är jobbigt för Israels bönder och fruktodlare. Lösningen är sedan 1889 att sälja jorden till icke-judar, hyra den under sabbatsåret och sen köpa tillbaks den vid årets slut. En lösningsorienterad ”hetter” som fortfarande är omdiskuterad.
Men nu var det lärarna som alltså får ta ledigt för att förkovra sig. Ett förslag som Sverige bör ta efter. I avvaktan på att riksdagen beslutar detta bör kommunikationsföretag gå först! De kan bli ett showcase för resten av arbetsmarknaden.
Ett sabbatsår löser problem både för den enskilde, företaget och det allmänna. Den som drar nytta av den utvecklas i sitt yrke och tröttnar inte lika fort. Någon annan får vikariera på hens plats. Rent matematiskt skulle 630 000 personer behöva ersättas varje år om alla i arbetskraften tog ledigt var sjunde år. Hejdå, arbetslösheten!
Och hej kreativeten!
Gamla medarbetare får nya färdigheter. Nya förmågor tillför energi och nya erfarenheter. Nya värden skapas åt ägarna. #allaglada
Men, frågar ni oroligt, om de inte kommer tillbaks till byrån/redaktionen efter sabbatsåret? Om de lär sig att dreja istället för Ruby on Rails (Googla!) och flyttar till Österlen?
Då ersätts hen med en mer motiverad person. Bra för alla.
Men, frågar ni bekymrat, kommer detta inte att kosta rasande mycket för byråer och medier?
Nej, det är inte en kostnad. Det är en investering.

Publicerad i tidningen  Resumé 2014.

Så räddas lokaljournalistiken

I förra kolumnen slog vi fast att papperstidningen försvinner 2018. Det utlovades även en lösning för att inte journalistiken ska dö med den. Den kommer här:
Skilj ut lokalradion från Sveriges Radio och förstärk den med 1200 journalister. Den nya organisationen, med nästan 2000 journalister, får 25 lokala nyhetsbyråer i hela landet. Journalisterna ägnar sig enbart åt traditionell bevakande journalistik i text, bild och ljud.
Resultatet ställs till allmänhetens förfogande. Allt betalt över skattsedeln. Öppen data blir public service. Konceptet är beprövat. Den norska vädertjänsten Yr.no har till exempel gjort framgångsrika medietjänster möjliga genom att ställa sitt data till allmänhetens förfogande.
Förslaget löser flera problem.
1. Den lokala bevakningen, en livsnerv för demokratin, säkras. Lokalradion har aldrig haft tillräckliga resurser för lokal bevakning och pressens möjligheter minskar raskt. Istället för att två enheter gör ett allt sämre jobb skapas en stark.
2. Medieföretag – och andra som vill bli – kan koncentrera sig på att utveckla egna unika nischer och produkter i den digitala världen. Den lokala bevakningen får de gratis. Paketering och förädling blir avgörande.
3. Det är konkurrensneutralt. Alla har samma chans.
Betyder detta att lokalradion, som den är nu, slutar sända?
Det är upp till SR, de kan som alla andra, använda sig av den journalistik som skapas. De lokala mysprogrammen i P4 får de sköta själv.
Vad kostar 1200 journalister?
1,2 miljarder kronor.
Var kommer dom pengarna ifrån?
Hälften från omvandling av presstödet, den andra hälften från omfördelning på lokalradion som slipper fylla tusentals sändningstimmar med studiosnack och Miley Cyrus. Lokalradion kostar omkring 1,3 miljarder men bara 600 miljoner går till programmen och ännu mindre till nyhetsbevakning, enligt SR.
Andra fördelar?
Att starta helt nytt. Kunskap om API:er och databaser skulle vara lika självklara som om att skriva en ingress och intervjuteknik. Delning och crowd sourcing lika viktigt som morgonmöten och personalplanering.
Publicerad i tidningen Resumé vintern 2014.

Papperstidningens död
och Palmes mördare

Jag har jobbat på tidning i 25 år. Jag bevakade Palmeutredningen på heltid under några år.
Kanske inte så konstig att de vanligaste frågorna jag får är:
1. När dör papperstidningen?
2. Var Christer Pettersson skyldig till Palmemordet?
Jag brukar ducka båda. Men gör ett undantag nu. På fråga ett svarar jag, 2018. Under de senaste fem åren har andelen som säger sig läsa en papperstidning regelbundet minskat varje år, och i en accelererande takt
Förra året läste fortfarande varannan svensk en papperstidning. 2018 tror jag att 70 procent struntar i det. Då hävdar jag är papperstidningen, som vi känner den, är borta. Det betyder inte att varumärkena som i dag ger ut tidningar är döda. Digitaliseringen är rätt skött en möjlighet för medier.
Nedgången kan dock komma ännu fortare. De höga fasta kostnaderna ska betalas av allt färre. Sedan 2000 har dagspressens annonsintäkter minskat med 40 procent i reala termer.
Med den här bilden är presstödskommitténs betänkande som kom i höstas helt obegripligt. Den föreslår att stödet ska vara kvar i dess helt och hållet papperscentriska och föråldrade form.
Istället för att ösa ut en halv miljard till papperstidningens bevarande borde stödet gå till journalistikens utveckling, oavsett kanal och avsändare.
Det är viktigt att medborgarna vet vad som händer i skolan, vården och det lokala näringslivet. Det är viktigt att lokala makthavare vet att de i vart fall riskerar att upptäckas om det gör något dumt. Den lokala journalistiken är värd att bevara.
Hur det ska gå till berättar jag i nästa kolumn.
Och fråga två?
Christer Pettersson var i närheten geografiskt och tidsmässigt, vilket man inte kan säga om många andra utpekade Palmemördare. Det var rätt att åtala. Indicier fanns. Det var även rätt att fria. Bevis saknades.
Publicerad i tidningen Resumé vintern 2014.

Undersökning: Varannan tror
inte på undersökningar

Allt färre svarar på undersökningar.

”I vissa undersökningar når bortfallet snart en nivå där det blir svårt att publicera tillförlitlig statistik”, skriver SCB:s vd Stefan Lundgren i årsredovisningen.

Ett argument för att opinionsundersökningar stämmer är att valbarometrar brukar träffa ganska rätt. Dock missade de flesta SD:s framryckning och Mp:s relativt dåliga val.

I år firar Orvestounder­sökningen 45 år.

Varje år får mer än 100 000 svenskar ett frågeformulär på posten med tusentals frågor.

På papper.

På SCB ser man undersökningströttheten som ett stort samhällsproblem. Rimligtvis är det ett problem även för den privata delen av branschen, som till stor del består av undersökningar med koppling till kommunikationsindustrin.

I den privata delen har diskussionen dock mest förts bland undersökarna själva.

Men de allra flesta är överens om att det bara är en tidsfråga innan diskussionen blir mer allmän.

– Det är en bubblare, säger Torbjörn Sjöström på Novus

– Det är få frågor som upptar institutens tankemöda så mycket som bortfallet, säger Carl Melin på United Minds.

Det finns många skäl till undersökningströttheten. Forskningen har bland annat pekat ut att antalet undersökningar ökar medan auktoritetstron och allmän tilltro till samhället minskar.

I dag är ett bra resultat om hälften av de tillfrågade svarar. I USA är det än värre, Pew Researchs response rate var 9 procent 2012.

Bortfallet är inte ett bekymmer i sig, problemet är om bortfallet inte är slumpmässigt. Det vill säga om undersökningarna regelmässigt missar en viss grupp svarare.

Ett generellt bortfall löser många undersökare genom att vikta. I dess enklaste form fungerar det så här: ”I undersökningen om produkten X har vi bara fått svar från 11 procent stockholmare.  Vi vet att stockholmarna utgör 22 procent av landets befolkning. Det löser vi genom att ge varje svarare två röster’. 11×2=22. Enkelt.”

Vilket är okej om icke-svararna är som folk är mest. Om de på något sätt skiljer sig från – som i fallet ovan stockholmare i allmänhet – är risken stor att viktningen snarare multiplicerar felet.

Att undersöka dem som inte svarar på undersökningar är en självmotsägelse. Ändå görs det sådana undersökningar.

Ineke Stoop är senior methodologist vid Netherlands Institute for social research. Hon har särskilt studerat icke-svarare.

– Unga deltar i mindre utsträckning, liksom män och personer med lägre inkomst, personer som bor i storstad och lägenhet samt minoritetsgrupper.

Å andra sidan svarar de som ägnar sig åt frivilligt arbete oftare, liksom de som är allmänt intresserade av politik och samhällsfrågor.

Man vet från SOM-undersökningarna om medieanvändning att samhällsintresserade svarar snabbt. De som svarar sent på den fyra månader långa undersökningen är ljumt intresserade av samhällsfrågor. Man kan anta att de som inte svarar alls är än mindre intresserade.

Avsändaren är en viktig faktor för svarsfrekvens. Ju mer seriös, desto fler svar. Allmänna undersökningar får fler svar än rena marknadsundersökningar.

SCB har genomfört ett antal djupintervjuer med icke-svarare. De kunde delas in i tre grupper:

1.De som inte bryr sig, vare sig om frågor eller avsändare och inte ser någon nytta.

2.De som vägrar av principiella och/eller integritetsskäl.

  1. De som inte hann, men i princip kan tänka sig att delta om det känns rätt.

Publicerad i Dagens Media 2014

Undersökning: Tror du på undersökningar?

Här är Turingtestet för undersökningsföretag. Ställ följande fråga till ett representativt urval av den svenska befolkningen: ”Tror du på opinionsundersökningar?”

När vi ändå håller på kan ni ställa frågan ”Brukar du svara på undersökningar”.

Den första frågan är knivigast: min gissning är att de flesta kommer att svara nej. Dels för att allmänheten kanske har ett vagt minne av att opinionsföretagen missade valet i Sverige, Storbritannien och nu senast Polen.  Och kanske för att respondenterna vill vara klädsamt kritiska till saker som man att tror görs för att forma opinioner. Opinionsundersökningar, till exempel. Eller för all del, medier.

Svaret på den senare frågan är lättare att gissa. Statistiskt kommer drygt 50 procent att svara ja och den andra hälften svarar inte alls. SOM-undersökningen är en av de största och mest renommerade i landet har ändå sett svarsfrekvensen falla från omkring 70 procent till 50. Vilket i dag anses som en hög svarsfrekvens. SOM har föredömligt redovisat hur de som svarar speglar befolkningen. Kort sammanfattning: Unga män i storstad svarar mer sällan än äldre kvinnor i mindre tätort.

SCB har tidigare frågat varför folk inte svarar, vilket ju förefaller som en contradiction in terms, men resultatet är i alla fall att det finns tre skäl.

  1. De med låg tilltro och intresse till samhället avstår närmast som protest.
  2. Samhällsintresserade som avstår av principiella skäl. Överheten ska inte lägga sig i.
  3. Samhällsintresserade som inte hinner eller orkar just nu.

Därför är debatten om självrekryterade webbpaneler contra slumpvis utvalda en smula konstig. Om den senare konsekvent missar en viss typ av människor kommer slumpen vara okej men inte urvalet. Det kan bli ett systemfel på samma sätt som den förra anklagas för.

Richard Öhrvall påminner på sajten Politologerna om presidentkandidaten Alf Landons öde i 1936 års val. Han förlorade mot Franklin B. Roosevelt, vilket tidskriften Literary Digest jättelika undersökning skickad till 10 miljoner amerikaner, missade. De hade tidigare prickat rätt vinnare i fyra presidentval i rad.

Nu vann istället Roosevelt vilket den unge George Gallup förutspått genom ett mycket mindre men slumpvist urval. Anledningen till att Literary Digest missat anses vara deras frågeformulär skickades till slumpvis utvalda amerikaner baserade på bilregister och telefonkataloger. USA led fortfarande av trettiotalsdepressionen vilket innebar att många inte hade råd med varken telefon eller bil. Utskicket gick därmed till fler välbeställda än genomsnittet i landet.

Det var ett systemfel.

Jag tycker nog att det finns skälig misstanke om att det finns systemfel både i självrekryterade paneler och de traditionella slumpvis utvalda.

För några år sedan köpte jag åt en kund en undersökning av TNS/SIFO där en av frågorna var vilken tidning respondenten läste. Svaren gick stick i stäv med Orvestomätningarna. Jag klagade och SIFO höll med och vi beslutade gemensamt att lägga ned undersökningen. Det får mig att tro att alla undersökningar ska ha något ankare förutom de självklara kön, ålder och geografi att testas mot.  En kontrollfråga som i någon mån ska överensstämma med stora, tillförlitliga undersökningar som gjorts under långa tidsserier.

2004 snappade Mediearkivet upp 982 artiklar som nämnde ordet undersökning tillsammans med namnen på något av de vanligaste företagen i branschen, Sifo, SCB, Novus, Ipsos, Yougov och United Minds. Tio år senare var det 3 500. Undersökningar trendar fortfarande.

Undersökningar speglar inte bara opinioner, de driver dem också. Under senaste årtiondet har de dessutom direkta politiska och ekonomiska konsekvenser. Många landsting, kommuner och företag kravställs på vad kunderna tycker om dem i olika typer av undersökningar. Undersökningsmetodik är därför för viktigt för att bara diskuteras av politiska intresserade statistiknördar.

Ett anspråkslöst förslag från en amatör är att starta en webbplats där undersökningar kunde laddas upp med bortfallsanalyser, urval och annan data. Dels för att andra kunde verifiera undersökningen. Dels för att tidigare svarsresultat kunde utgöra ett slags trovärdighetstest för nya. I den bästa av databaser blir det ett Poll-of-Polls även för andra ämnen än politik.

PS: ett skäl till att bortfallet ökat under senare år är att svenskarna  inte svarar på telefon från okända nummer längre. En opinionsyttring om samhällig tillit, det också. Ds
Publicerad på Medievarlden.se 2015

Beskatta företag
som inte ger anställda mobil

I slutet av 1990-talet var jag hög chef i medievärlden. En dag kom en ekonomiperson till mig och sa typ:

  • Många använder internet på arbetstid, borde vi inte sparka dom?
  • Nej, svarade jag. Ska vi sparka någon borde det vara dem som INTE använder internet.

Som tur var var det en snäll och förstående ekonomiperson, så han litade på mig och återgick till sitt.

Jag kom att tänka på det där när skatteverket nyss kom med ett ”förtydligande” i frågan om anställda med jobbmobil och bredband ska skatta för detta.

Svaret blev jo, det är en förmån och ska beskattas.

Då är det väl bara för Anders Borg att räkna in skatteunderlag på omkring 792 miljoner om året från de hushåll 3,3 miljoner svenskar som har jobbmobil.

Nej, politikerna borde stoppa detta.

Varför?

Svar: Den digitala revolutionen har bara börjat. Vi är i inte ens i T-Fords läge, om man jämför med bilens utveckling.

Från och med nu och ett antal årtionden framåt kommer allt – garanterat allt – att digitaliseras. På samma vis som förbränningsmotorn förändrade hur vi lever, bor, arbetar och kommunicera ändrar Internet förutsättningarna för våra liv. Bara det att det kommer att gå mycket snabbare den här gången. Och många fler kommer att konkurrera om att skapa nästa stora grej.

Vad har det med skatt på mobiler att göra?

Allt. Internet och mobilen, eller något som liknar den, är hjärta och hjärna i den här processen. Bara genom att snabbt vänja oss vid den digitala tekniken kan vi utveckla den och komma på de nya tjänster och produkter som formar framtiden.

Woody Allen sa: “90 percent of success is showing up. “
Kommer du inte till start har du svårt att vinna. Sitter du på krogen och pratar om allt du ska göra, blir du sällan annat än bakfull. Har du inget internet hittar du inte på Spotify.

I slutet av 1990-talet kom Sverige till start med Hem-pc revolutionen. Staten subventionerade persondatorer till hushållen. Det blev en byggsten i det svenska IT-undret. En annan var den snabba utbyggnaden av bredband. Det skapade kunder att bygga tjänster för. Det skapade datormognad. Många användare blev så vana att de själva började utveckla tjänster.

”90 percent of sucess is showing up”. Men för att komma till start måste det finnas scen att dyka upp på.

Jag säger inte att de svenska IT-undren Spotify, Mojang och Soundcloud eller Avicii kom till tack vare Hem PC.  Men Hem PC:n var en del av att Sverige tidigt fick en digital scen.

Det började dock långt innan dess. 114 år tidigare, faktiskt. Då startade Henrik Cedergren Stockholms Allmänna Telefon (SAT). Han använde sig av Lars Magnus Ericssons svenskutvecklade lurar. SAT marknadsfördes med gratis telefon för den som tecknade abonnemang. Känns lite igen,va?

Mycket riktigt blev Stockholm vid sekelskiftet världens telefontätaste stad. Det fanns fler telefoner här än i New York. Scenen var satt. Tack vare detta skulle LM Ericsson bli ett av 1900 talets viktigaste svenska företag.

Och på den här scenen skulle många stora spelare dyka upp. Jan Stenbeck var med och skapade det som i dag är Vodafone, världens största mobiloperatör.

Av bara farten startade Kinnevik, Comviq som snabbt blev landets stora folkliga operatör och skapade nya tjänster som kontantkort och internetabonnemang.

1981 ringdes världens första moderna mobilsamtal i NMT-nätet. I Sverige. Här fanns ju en scen. Prognosen var att det tio år senare skulle finnas 90 000 abonnenter, det blev mer än 500 000.

För några år sedan guidade jag BBC i Stockholm. De var här för att göra reportage om 4G, den nya snabba mobiltekniken som då inte alls fanns i Storbritannien men byggdes ut i rasande takt i Sverige.

Beskattning av jobbmobiler kommer inte att stoppa den svenska IT-utvecklingen. Företag och anställda kommer att komma på kryphål och undantag.

Men jag ser det som en inställningsfråga. Vill vi uppmuntra utveckling av den nya tekniken eller vill vi betrakta den som något suspekt som används för att runda skatteverket? Ska folk ägna tid och energi åt att utveckla tjänster eller åt att leta kryphål i skattelagstiftningen?

Jag är för det förra.

Ska vi beskatta några borde det vara de som inte ger sina anställda mobiler och bredband.  Det är förmodligen de som skulle behöva dem bäst.

Och då talar jag om företagen, inte de anställda.

Publicerad i Dagens Media 2014.