Papperstidningens död
och Palmes mördare.

Jag har jobbat på tidning i 25 år. Jag bevakade Palmeutredningen på heltid under några år.
Kanske inte så konstig att de vanligaste frågorna jag får är:

    1. När dör papperstidningen?
    2. Var Christer Pettersson skyldig till Palmemordet?

Jag brukar ducka båda. Men gör ett undantag nu. På fråga ett svarar jag, 2018. Under de senaste fem åren har andelen som säger sig läsa en papperstidning regelbundet minskat varje år, och i en accelererande takt
Förra året läste fortfarande varannan svensk en papperstidning. 2018 tror jag att 70 procent struntar i det. Då hävdar jag är papperstidningen, som vi känner den, är borta. Det betyder inte att varumärkena som i dag ger ut tidningar är döda. Digitaliseringen är rätt skött en möjlighet för medier.
Nedgången kan dock komma ännu fortare. De höga fasta kostnaderna ska betalas av allt färre. Sedan 2000 har dagspressens annonsintäkter minskat med 40 procent i reala termer.
Med den här bilden är presstödskommitténs betänkande som kom i höstas helt obegripligt. Den föreslår att stödet ska vara kvar i dess helt och hållet papperscentriska och föråldrade form.
Istället för att ösa ut en halv miljard till papperstidningens bevarande borde stödet gå till journalistikens utveckling, oavsett kanal och avsändare.
Det är viktigt att medborgarna vet vad som händer i skolan, vården och det lokala näringslivet. Det är viktigt att lokala makthavare vet att de i vart fall riskerar att upptäckas om det gör något dumt. Den lokala journalistiken är värd att bevara.
Hur det ska gå till berättar jag i nästa kolumn.
Och fråga två?
Christer Pettersson var i närheten geografiskt och tidsmässigt, vilket man inte kan säga om många andra utpekade Palmemördare. Det var rätt att åtala. Indicier fanns. Det var även rätt att fria. Bevis saknades.

Publicerad i tidningen Resumé vintern 2014.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *