Därför skulle jag vara
sömnlös om jag var mediechef

Vi vet att PewDiePie är störst på Youtube, han lägger upp en video och 24 timmar senare har två miljoner människor sett honom spela nya South Parkspelet. Vi klickade på Daniel Norbergs parodi på Sanna Nielsen som låg på Youtube mindre än ett dygn efter att Mellovinnare tonat ut. Vi har sett bandet ”De Vet Du”s musik-komik. Och vet att My morning routine på 12-åriga MissLissibells kanal har 1,2 miljoner visningar Vi känner till Clara Henry och de andra på Splay. Alla mediemänniskor har koll på Youtubesjärnorna.
Men har vi fattat något?
Om jag var hög mediechef skulle jag ligga sömnlös över de här namnen. Inte för att det tar min trafik, för det gör de. Inte för att de tar mina annonspengar, för det gör de också.
Nej, anledningen till min insomnia vore att de inte jobbar för mig. Talangerna växer upp och lär sig jobbet någonannastans än i mitt mediebolag, oftast i ett flick- eller pojkrum.
Medierna har missat att locka till sig de personer som har svaret på frågan alla ställer sig: Hur ser morgondagens medielandskap ut?
Man har sett Felix Kjellberg som en skrikande kuriositet och inte förstått att han är ett proffs på både berättande och teknik med helt nya verktyg. Man ser inte att Daniel Norberg spelar in sina parodier snabbare och ibland bättre än både SNN News och Partaj.
Det märkvärdiga är ju att mediesiterna hade chansen. De var där först. Om de hade upplåtit en experimenthörna åt sina användare hade kanske någon av dagens Youtubestjärnor varit ett namn på VK.se, Kanal5, eller Aftonbladet.se.
Kanske är det försent. Kjellbergs PewDiePie och Jonsons MissLisibells framgångar kan vara ett tecken på att morgondagens mediekonsumenter inte behöver gårdagens medier.
Men jag var hög mediechef skulle jag satsa allt jag hade på att nästa Felix Kjellberg och Lisa Jonsson skulle lära sig jobbet på mitt företag, nu när jag ändå var vaken.

Publicerad i tidningen Resumé 2014.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *